Eller epilog om det ska va lite fint.Sköterskan erbjöd sig att plasta in mitt frikort som jag med ultimataste råge nu gjort mig förtjänt av. Hon provade olika plastfickor tills hon faktiskt tröttnade och erbjöd sig att fixa tills jag var färdig hos herr doktor.
Alla som jag hittills mött som har haft hand om ballar har varit nazis. Jag tänkte att det kanske skulle bli så nu med, men hoppades på något annat.
Läkaren som trots skriftligt muttrade om min försening visade sig vara en stackars solbränd stekare. Men jag som var där i pinigt ärende, kände mig nervös och lite i underläge. Några, för honom, standardfrågor sköt han av och inget blev speciellt intressant förräns han tog mig till grannrummet.
Han bad mig att ta av mig på underkroppen sen gick han ut igen. Jag drog av mig paltorna men satte mig i kalsongerna på britsen. Efter någon minuts spänd väntan/förväntan öppnas dörren och mamma stegar in, jag menar, det kunde ha varit mor. Mor rullandes in med bricka med sjukaste elefantapparaten på.
Hon bad mig försiktigt att ta av mig naken varpå hon förklarade grundligt, dock lite generat , vad som skulle ske. Nu tryter mitt mod för vad som sedan skedde gör mig tårögd och ingen beskrivning i världen kan göra den rättvisa.
Kodord: tvättlappar, bedövningsgelé i spruta och klämma. Jag tittade upp i taket och ombads att andas lugnt. Det gjorde jag ente. Det tog tid och tur att hon inte behövde hålla med båda händerna, för det hade nämligen inte gått.
Till slut kom stekaren in och gjorde pinan kort, men stor.
Aldrig mer. Aldrig fler delar än slutet. Jippy!
Mvh/
Muttanbarko
