Grisvalsen skyndar inte

Slå regnet, krama månen. Jag kicksparkar ståuppan i tevin så att skärmen blinkar till. Precisionen är total, fantastisk, monumental. Löjligt säger ni, närå säger jag.

Trummhoppen fortsätter. Skräcken förlöser min onda sjukdom inåt så att den ber om nåd och trillar genom en spricka i golvet. Vem är tuffast nu då frågar jag? Jag är van vid att va tuffast, men det känns ändå aningens smärtsamt.

Förstrött bläddrar jag i en tidning som blev över från årets majbrasa. Gulnat blöttorkat papper är en favorit. Det står inget på sidorna, så efter en stund tröttnar allt av.

Istället kindpussar jag en hund endast för att den tänker på sin päls, och för att de flesta oftast är hyggliga och inte vill något ont.

Vidare krävs handling, men varken böcker eller präster hjälper och fantompratet i början tillintetgörs i mitt huvud. En felstavad Kreative Advertising Talent gör sig påmind, varför hennes flortunna självförtroende tyvärr måste tas i beaktande.

Mvh/
Muttanbarko