Jag var ju egentligen alldeles för liten, som när mamma Kerstin knackade på och steg in till tobbe och mig med en pin-up-kalender i näven, när vi sju år gamla satt och lekte på Tobbes rum. Vi hittade snabbt favoriter i ljusblå sammetsfåtöljer och i traktordäck på vatten. Bra tänkt där Kerstin.Det var ungefär åtta år senare som min storebrorsas tjej glömmer en LP med Eldkvarn, som sedan blev kvar när de gjorde slut. Ingen ville kännas vid den där Karusellkvällsskivan, men jag gjorde den där till min, och den blev finaste snö- och vinterskivan. Sen köpte jag alla de där skivorna, som faktiskt går från skitbra och fantastiskt, till bara bra.
Nu kanske ni tänker gubbpop, och skulle ni tänka så så kanske ni har rätt, men förmodligen inte.
Jag har pauserat med den där musiken länge, men nu dök tanken upp, och skivorna från -76 till -83 är ju svindlande fina i all sin punkighet, sen svänger det till lite och efter kurvorna lugnar det ner sig en smula. Flott. Ljuva och vilda liv, sprit, kärlek och elände, precis som man drömde för många år sen.
/Muttanbarko
4 kommentarer:
eldkvarn har faktiskt vissa poänger
deras costelloperiod med blås o allt är fin
kanske borde kolla upp. för mig har alltid Eldkvarn varit ett av de där banden som alltid funnits men som jag inte dykt in i.
Jag gillar dem också. Men om ryktet är sant så tycker jag det är töntigt att de skroderar och skrävlar om sitt tidigare rövarliv.
Jo, Hjortfot, Eldkvarn är gubbrock, men Plura gjorde det TJUGISJU gånger. 27. För övrigt var det inget mer.
Skicka en kommentar