Så var det en del från förr

Jag rensar min ungdoms bananlådor som jag inte tittat i på flera år. De står varje dag i ett hörn av lägenheten som är så liten att jag ser dem var jag än står.

Hur mycket får jag slänga? Jag bestämmer själv att jag får slänga nästan allt för tusan, men farmors målade porslinstomtar som ges i present varje julafton, bortsett från i år då, fixar jag inte att hiva. De får ligga kvar i bäddad skitig plast tills om fem år igen.

Och jag hittar svartnat silverhalsband från konfirmation, 70-tals-mockajacka med tändsticksask i, en löjlig gardin, en sliten plånbok, en trummpinne, ett glasögonfodral, en ful askkopp och en ännu fulare klocka, en trasig telefon, tusen kassettband, en gammal kaffebryggare, ett par jackor till. Sen en massa till såklart, men vem orkar skriva ner det?

Växjö, Bangladeshet, gör sig påminnt med kraft, det är väl mest dåligt antar jag.

Bra var 16 Cd-skivor med mp3-låtar från när jag var parvel och pluggade högskola. Catatonia, Smog, Morphine, Bob Dylan, Coldplay, Tom Waits, JMYHAZE och annat krafs.

Kassettbanden sparas, tomtarna likaså, cd-skivorna ryker efter att jag lagt in dem på datorn. Mockajackan får vara kvar av nostalgiska skäl.
Det finns mycket jag inte vill minnas, och jag har sagt till min Jojo att de sämsta åren var mellan 16 och 21 och de bästa nu. Det är mest mellan 16 och 21 jag varit och rotat i.
En del säger att det är stupiditet att tänka bort år, och byta ut eftersom det är därför man blir som man blir och så. Men jag hade nog hellre satt blytyngd på de fem åren och sänkt de i djupaste hav.
Young hearts run free i country/folk-version lättar upp, jag är ju inte gammal än liksom.