Sämsta dagen, något står i vägen för solen!

Kuken kuken kuken!

Om en rättvis känsla ska beskrivas så räcker det inte att skriva kuken tre gånger, inte ens hundra.
Fröken Östermalm dissar jag i samma stund hon talar förnedrande om fotfolk. Jag borde anat aningar tidigare när hon förutsatte att jag kunde jobba helgen. (tänk reklamisch). Jag ljög såklart då och sa att det inte blir något av med det, eftersom jag ska resa bort. Jag är utsatt för en provokation.

Allt är kasst: Planeringen, det uteblivna upplägget, trista bilder på truckar, skruvmejslar och företagare, 500 musikmappar med slick hissmusik eller bombastiskt drama, snack om konsolidering, värdegrunder och jag kan ine bry mig mindre. Bryr mig gör jag trots det att det ska bli bra. Men det är svårt och går inte när jag sitter ensammaste ensamma och det inte finns något att gripa tag runt. Jag spolar bilder i vansinne.

Mitt huvud är fullt av potatismos och håller på att sprängas. En minut till och jag slår på något hårt. Fröken Östermalm? Jag krismaximerar två gånger och går tidigare än jag sagt, trots att det är värsta stressen. Fröken Östermalm frågar vart jag är på väg, och jag säger att det blir fortsättning i morgon. Det blir det ju.
KUKEN!
Hej å hå!